Slutet är här

Min sista tid i Fortaleza var fylld av jobbiga avsked av personer som jag verkligen har uppskattat och som har hjälpt mig och varit vänliga mot mig, och som jag samtidigt vet att jag kanske inte träffar igen. Det vore helt klart kul att komma tillbaka dit, men jag vet ju såklart inte hur det kommer bli med det, och vilka jag kommer träffa i så fall.

Tillbaka i Rio Grande do Sul så åt jag inte bara min sista churrasco (grillat, mycket godare än hemma) som kan ha varit den godaste måltid jag ätit, utan vi gjorde ocksa ett besök hos en organisation som hjälpte bönder som odlar ekologiskt. Väldigt intressant för mig som tidigare besökt ett stort jordbruk utanför Tapejara, för där gjorde de nästan alla fel som kunde göras enligt de som vi pratade med på det ekologiska jordbruket. För det första så fick jag höra att de genmanipulerade utsädet behövdes köpas in varje år på nytt, det gick inte att använda skörden från fjolåret, vilket de sa att de gjorde på storjordbruket. Dessutom var gödningsmedlena som de använde där skadliga i längden för jodens kvalité och bekämpningsmedel mot ogäs och insekter onödigt, för om man lät ogräset vara så åt insekterna heller det, och jorden skadades inte av bekämpningsmedel. Både personen på storjordbruket och presonen som arbetade på denna organisation för att främja ekologiskt odlande har universitetsutbildning på området, så det känns konstigt att de kan ge så olika bilder av samma sak. Men det visar väl ocksa att det är en kontroversiell fråga som väcker känslor även i Brasilien, även om situationen i dagsläget skiljer sig mycket mellan Brasilien och Sverige, genmodifierade grödor är vanliga där.

Nu har jag kommit hem ifrån Brasilien och är på hemkomstkurs i Sigtuna. Jag börjar ocksa komma tillbaka till mina Svenska vanor nu, som att det finns å, ä och ö på tangentbordet och att man slanger toapappret i toaletten och inte i en soppåse brevid, som jag letade efter ett tag på toaletten på Heathrow tex.

Några av de saker som jag kommer att tänka på när jag tänker tillbaka till min tid i Brasilien är hur otroligt väl bemött jag blev av alla jag träffade, och hur mycket jag har lärt mig om hur det är att bo i Brasilien, men även om hur det är att bo i Sverige. För nu när jag levt som enda svensk i en annorlunda kultur känns det som att jag bättre förstår vad det är som urskiljer svensk kultur och Sverige. Saker som lugn och ro, ordning och reda, trygghet och frihet, men ocksa en överdriven klagan på bagateller, och ofta en förväntan om att någon ska hjälpa en med ens problem istället för att man löser dem själv. Har vi blivit bortskämda av att ha ett väl fungerande välfärdssystem? Antagligen. Kommer brassarna bli lika dana när de har ett lika bra välfärdssystem? Säkerligen. Det finns många mer saker som jag bär med mig nu, denna resa har verkligen gett perspektiv på min tillvaro här i Sverige. Men den har ocksa fått mig att inse att jag faktiskt är svensk och på något vis hör hemma här i vår kultur. Synd bara att vi bor i ett land som är så mörkt och kallt...

Under 2011 kommer jag att föreläsa om min vistelse i Brasilien i Lunds stift, precis som de andra deltagarna kommer att göra i sina stift. Är du med i en grupp i din församling, en förening, skolklass eller något liknande och skulle vilja höra mer om mina upplevelser? Kontakta mig på erik.gottis@hotmail.com Eller är du själv mellan 18 och 30 och sugen på att själv delta i Ung i den världsvida kyrkan? Läs mer om programmet och om hur man ansöker på http://svenskakyrkan.se/default.aspx?id=653666

Fortydligande

Jag vill bara gora ett litet men viktigt tillagg till mitt senaste inlagg, dar jag kommenterade ett gudstjanstsbesok. Den kyrkan som beskrivs ar inte en lutersk kyrka, och hor inte till den organisation som har tagit emot mig har i Brasilien. Istallet hor den till Igreja Universal, och den typ av gudstjanst som jag har beskrivit sags vara typisk for denna variant av kristendomen.

Jag har for avsikt att blogga om min sista tid har i Brasilien ocksa, men har for tillfallet inte hittat tid, da jag har varit upptagen med valdigt manga avsked och andra aktiviteter, da min tid har i Fortaleza nar sitt slut imorgon (sondag). Da atervander jag till São Leopoldo, dar jag inledde min vistelse i brasilien, for att ha utvardering av programmet och aven for att gora en presentation av mina upplevelser. Sedan flyger jag till Sverige den forsta december. Har nastan glomt hur det kanns nar det ar kallt utomhus, men antar att jag kommer bli pamind om det omgaende nar jag kommer ut ur kastrup...

I Jesu namn

Glomde att ta upp en sak i mitt senaste inlagg. I fredags foljde jag med en kvinna till hennes kyrka, vilken ar en av de nyare kyrkorna som har dykt upp har i Brasilien. Jag forvantade mig en gudstjanst, men tycker inte att det var det jag var med om, aven om prasten kallade forestallningen for det.

Fran forsta borjan till prastens sista ord handlade gudstjansten enbart om att driva ut demoner ur folk. Allt ont manniskor gor beror pa de demoner som vi ar besatta av, fick jag hora, och det enda sattet att bli av med dem var att besoka denna kyrka. Folk kom frivilligt fram till prasterna och bad dem driva ut onda andar, och oftast upplevde personerna att det lyckades. Men inte alltid. De som forblev besatta fordes upp pa scenen langst fram, dar alla kunde beskada hur de forsokte slita sig fran prasternas grepp. Inte ett ord ur bibeln. Jesus bads branna bort demoner ur folk, men annars namndes han inte.

Mot slutet tog prasten fram cd-kopior pa en predikan han har spelat in, och uppmanade alla deltagare att ta ett exemplar och lyssna pa den varje dag i 21 dagar, sedan komma till kyrkan med 91 reai (knappt 400 kr). Om man gorde detta skulle Gud gora tre stora goda saker for en, sades det. Och det fortydligades att ingen ar for fattig for att betala. Detta trots att minimilonen for en heltidsanstalld i detta land ar 510 reai. For att skramma upp forsamlingen ytterliggare lamnades mikrofonen over till en av de till synes besatta som holls fast pa scenen. Denna kvinna, som stod i narheten av mig i borjan av gudstjansten, men som sedan hade letat upp en prast for att fa hjalp med nagot i sitt liv, talade nu med en hemsk rost, lite allmant om att gud bara ar ett pahitt, att prasten kunde ta och... och nagra andra otrevligheter som jag inte vill ta upp har.

Efter gudstjanstens slut

Efterat forklarade jag for kvinnan jag hade foljt med dit (hon hade inte bett om hjalp med att driva ut nagon ande) att jag tyckte gudstjansten var upprorande, att det bara verkade ga ut pa att skramma upp folk med tal om ondskan sa att de kan fa in pengar, att de tar bort folks ansvar och handlingskraft i sina egna liv om alla problem skylls pa den onda makten. Dessutom inneholl "gudstjansten" inte nagot om Guds budskap till manniskorna. Jag fragade om hon, som alltsa bor i det fattiga omradet som jag har bott i nu ett tag, skulle samla ihop de 91 reai som hade efterfragats av prasten. Fick inget tydligt svar. Tycker verkligen synd om henne, om hon kanner sig tvingad att gora det.

Ett valdigt annorlunda liv

Nu har jag bott i det fattiga omradet i totalt sett trygt en vecka. Och jag maste saga att jag ar valdigt imopnerad och aven nagot forvanad over hur jag har blivit mottagen. Familjen jag har bott hos, som bestar av en mamma och hennes sju ar gamla son, lever pa lite mer an motsvarande 1000kr i manaden. Dit kom jag, och blev bjuden pa allt. Maste erkanna att det  kandes lite jobbigt i borjan. Speciellt nar jag fick sova i husets enda sang, och det var inte okej att tacka nej.

Men aven om personerna dar hade daliga ekonomiska forutsattningar i livet, sa forstod jag att de hade nagot annat, som vi kanske saknar dar jag bor. Nar vaggen som ursprungligen var tackt med murbruk skulle malas om tex, var kvinnan verkligen inte ensam med arbetet. Forutom att jag var dar och hjalpte till, dok aven nagra grannar upp ett tag, och hjalpte till nagra timmar. En fjortonarig kille som bor pa samma gata kom dit efter att skolan hade slutat strax innan 12, och jobbade till 7-8 tiden pa kvallen. Nar jag fragade honom varfor han gjorde det, sa svarade han bara att hon hade bett honom att hjalpa till. Inte mer med det. Varfor fungerar det inte sa hemma i min ort dar jag bor? Ar det over huvud taget onskvart att ha en sadan relation till sina grannar, eller skulle det inte fungera i Sverige, dar folk verkar vara uppbokade med valdigt manga andra saker alltsom oftast, och inte har mojlighet att boka in grannens staketmalning i kalendern tex? Jag har mycket att fundera pa...

Nya upptackter

Katedralen i Fortleza

Jag byger en vagg i det nya forsamlingshemmet

centrum

Nu kanner jag att jag har kommit in i livet har i Fortaleza. De flesta dagar ar jag antingen med den tyska volontaren pa skolan och hjalper till, eller pa bygget av forsamlingslokaler brevid kyrkan med prasten. Men ganska manga dagar har jag annat att gora ocksa. Jag har fatt se en del av centrum nu, det ar ett kaotiskt omrade med smala gator med alldeles for mycket folk och bilar pa, kantade av sma butiker. Jag har ocksa varit med prasten och hans familj pa tva dagsutflykter till narbelagna omraden. Vi har grillat och haft det trevligt, och ena gangen var fler slaktingar med ocksa. Dessutom har jag besokt hemmet for hivsmittade barn en gang till. Pa samma omrade, men i helt avskiljda lokaler, finns ocksa boenden for ungdomar som vill avvanjas fran drogmissbruk. Men det hemmet ar inte finansierat av staten, sa det ar inte vem som helst som har mojlighet att fa den hjalpen, utan bara de som har pengar.

Amazonas? Nej, en fld som rinner genom staden. Bilden ar alltsa tagen mitt i Fortaleza

Konfirmationsgudstjansten som jag namnde i senaste inlagget var inte sa olik de konfirmationsgudstjanster jag ar van vid att se, men en del skillnader ar anda varda att namna. Deltagarna har sjong klart samre an vad jag ar van vid. Visserligen var det inte lika mycket folk som jag ar van vid heller, men skillnaden var anda for stor for att bara utgoras av det. Ska kanske tillaggas att alla narvarande var av europeiskt ursprung, under denna gudstjansten intraffade den hittils enda gangen nagon okand person har tagit mig for basilianare i Fortaleza, allta smalte jag in i umganeskrtsen pa det viset. Prasten pastar ocksa att engagemanget skiljer sig mycket mellan dessa rika tyskattlingar och de fattiga personerna i favelan. Det kan jag ocksa tanka mig, efter att ha akt pa bussar har i stan med folk som spelar trummor och sjunger, trots att det ar packat med folk pa bussen, vilket det i och for sig ar de flesta ganger jag aker buss.

 

Komfirmanderna gjorde ingen presentation, pjas eller sang infor oss andra, vilket ocksa orvanade mig. Da har de andagatt i konfirmationundervisning en gang varje vecka i ett ar, sa lite konstigt att de inte har hunnit med att planera det, kan jag som ar van vid sant tycka...

I helgen var jag med folket i villan (nastan som en favela, tror jag har forklarat detta i ett tidigare inlagg fran Fortaleza), bland annat med en tjej som med samma utbytespogram akte till Sverige i varas. Hon ar valdigt trevlig, och det har vart valdigt kul att fa hora vilken bild hon fik av Sverige. De sorsta skillnaderna tyckte hon var kylan, att folk ar mer reserverade och inte lika latta att skapa en fosta kontakt med, samt att samhallet ar battre strukturerat och ordnat i Sverige. Kan bara halla med. Det kandes valdigt markligt att vara i hennes hem, och kom in och satte sig och snackade lite, hjalpte till med lite grejer i hushallet, lade sig pa sangen och sov en stund osv. For mig kanns det konstigt att folk kommer in sa hela tiden utan att ha nagot egenligt arende, men a andra sidan behover varden inte andra sina planer for att man far besok. Om du som vard har tankt ta en duch eller ga och handla sa ar det helt ok, ingen tar illa upp. Det kanns ganska trevlgt pa satt och vis, man behover aldrig kanna sig ensam om man inte vill.

fritids pa skolan. det finns musik, capoeira och vanlig lekstuga att valja pa. Det ar lltsa en sttlig skola for barnen i favelan.

det andra utfyktsmlet, en sjo utanfor staden

Det finns manga fastningar i Fortaleza

Fortaleza betyder fastning pa protugisiska, och namnet kommer sa klart ifarn att det finns en gammal fastning har, fran tiden da Portugal krigade om herravaldet over denna region med hollandarna. Jag har annu inte fatt se det gamla 1600-talsfortet, men jag har fatt se manga andra delar av denna stad med ca 3 miljoner invanare. Och jag har sett valdigt manga fastningar. I Fortaleza ligger de fattigare omradena blandat med de rika, eller med de inte sa himla fattiga. Och varje kvarter med lagenhetskomplex, som ligger nara en favela eller villa, har en ca tre meter hog mur runt sig. Pa murkronet sitter rostiga jarnspetsar fastfurade, och over den taggtrad. Vid ingangen finns en vaktpostsom bara oppnar om personen som vill komma in kanns igen. I ett sant omrade bor jag nu. Det later som att de som bor innanfor sadana murar ar overdirvet rika nar man beskriver bevakningen, men sa ar inte fallet. Vi bor i en lagenhet med fyra rum och kok, och mellan byggnaderna finns bara de sma stenbelaggda gatorna som bilarna ar parkerade pa.

Det kanns ganska laskigt att se ut som en turist (alla vita blaogda manniskor har antas vara det) och samtidigt ta fram kameran, sa jag har inte fottat sa mycket har. Men det jag har sett har varit valdigt haftigt och annorlunda mot allt jag sett tidigare. Det ar en helt annan kultur och atmosfar har, kanske kravs det en kostant varme for att folk ska vara ute och hanga pa gatorna pa kvallarna, och snacka lite med de bekanta som gar forbi. Men man behover inte heller sitta i en grupp och prata, det ar ocksa helt normalt att bara sitta utanfor sitt hus och titta sig omkring. For mig kanns det marligt att se hur folk kan lata tiden ga utan att gora nagonting med den over huvud taget (som jag ser det i alla fall), blev lite forberedd pa detta i sodra Brasilien, men har ar detta mycket mer utpraglat. I sodra Brasilien anses folket vara arbetsamt, och de beskyller de fattiga i norr for att vara dagdrivare som inte anstranger sig for sitt levebrod. I norr sager de att de i soder ar trakiga och tystlatna manniskor, som har en massa felaktiga fordomar om att de i norr bara for att de inte har samma ekonomiska standard.

Jag har varit valdigt sugen pa att utforska denna stad som jag nu har kommit till, och prastens fru har ocksa tagit med mig till universitetet dar hon studerar, och dessutom visat mig stranden, som ar helt fantastiskt fin. Pa universitetet kanns det som att jag ar tillbaka i sodra brasilien igen, for det var en klar majoritet ljushyade personer dar, aven om det inte ar sa i Fortaleza som helhet... Vi besokte ocksa ett hem for overgivna hivsmittade barn, pa vilket frun ska volontararbeta. Det var valdigt tragiskt att se de sma barnen pa hemmet, utan nagot kul att leka med eller hitta pa. Att det kom dit besokare var dock valdigt populart hos barnen. Det fanns gott om personal iaf, alltif nagot att vara glad over.

Pa satt och vis ar det jobbigare att vara har an i Tapejara. Dar i soder var det ingen som sag pa mig att jag var utlanning, och det gjorde att jag kande mig tryggare nar jag var ute pa stan. Har i Fortaleza maste jag dessutom ta bussen om jag ska nagonstans, och hur man egentligen upptacker vilken buss man ska ta for att komma till ett visst stalle ar inte helt uppenbart. Jag maste lara mig mer vad platserna i min narhet har heter for att kunna lista ut vilken buss jag ska ta. Samtidigt kanner jag mig lite val handikappad om jag inte kan ge mig ut pa egen hand. Ska ta tag i detta snart...

I eftermiddag ska jag vara med pa en konfirmationsgudstjanst for fyra konfirmander. De kommer fran valdigt rika familjer av tyskt ursprung. Kyrkan har ocksa medlemmar fran det allra fattigaste samhallsskiktet, de som bor i slumomradet i narheten av kyrkan, och som har kommit till kyrkan genom de olika aktiviteter som prasten har ordnat, danslektioner, barngrupper, fotbollsgrupper med mera. Under min vistelse har kommer jag att fa tillbringa nagra dagar hos en familj i detta fattiga omrade, ser fram emot det och vad jag kan lara  mig av den upplevelsen!

Framme i Fortaleza

Nu har jag kommit till Fortaleza i Ceará i norra brasilien. Jag anlande igar kvall, efter nastan ett dygns resande, sa jag har inte hunnit se sa mycket av staden an. Men det tog inte sa lang tid att inse att det ar en helt annan verklighet har an i Tapejara. Det som slar en forst, forutom varmen saklart, ar att det kanns mycket fattigare. Nu bor jag i och for sig med prastens familj, som aven inhyser en tysk volontararbetare, och de bor i ett fattigt omrade, nara en sa kallad villa. En villa ar ett bostadsomrade som den brasilianska staten har byggt och sedan gett (mer eller mindre, vet inte exakt hur det funkar) till invanare i favelor, sa att de ska komma ur fattigdomen. Tyvarr tar de med sig sina problem med droger etc till sin nya bostad ocksa, sa problemen ar inte over bara for att de far ett battre hem.

Den lutherska kyrkan har ar valdigt liten, den har bara ca 15 familjer som medlemmar, men det finns anda en prast och en kyrka har. Dessutom bygger de just nu en byggnad intill kyrkan, som ska vara prastens nya hem, men ocksa ha fritidsgard for barnen i villan i narheten.

Att komma fran oktoberfesten i Tapejara med tysk sang och dans i folkdrakter och hamna har ar verkligen att fa hamna i en helt annan varld, och jag borjar nu forsta hur stort detta land ar. Pa kvallarna hanger folket har i stor utstrackning utanfor sina hus och snackar med folk, det ar en valdigt soft stamning har. Jag som tyckte att det redan var det i Rio Grande do Sul har markt att det kan vara mycek softare. Pa dagen daremot haller sig folk helst innomhus pa grund av varmen. Aven pa natten ar det valdigt varmt har. Nar jag berattade for prastens fru att vi pa sommaren har 20-25 grader varmt i Sverige svarade hon att hon knappt upplevt sa laga temperaturer har. Den lagsta temperaturen hon hade varit med om har var 23-24 grader, och da har hon bott har i sex ar. Har ser dessutom alla direkt att jag ar utlanning, och nar jag gar tillsammans med tysken (som inte ar sa himla lik mig) fragar valdigt manga om vi ar syskon. Det kan ju inte finnas sa manga som ar sa ljushyade...

Soja och oktoberfest

I lördags och söndags var jag pa besök i en stad i närheten, som heter Ibiaça. Familjen är jordbrukare, jag har varit pa besök hos dem tidigare och skrivit om deras jordbruk här pa bloggen. Den här dagen var de mitt inne i sojaplanteringsperioden, och jag fick följa med sonen och hans arbetskamrater ut och plantera soja. Arealen som denna familj äger är 10 000 hektar, och de odlar vete, soja och majs. Sojan och majsen är genmodifierade, vilket denna familj har använt de senaste fem aren. När det gäller sojan är genmodifieringen bara till för att plantorna ska tala det gift bönderna använder för att döda ogräs. Detta är den enda skillnaden. Jag har hemma i Sverige hört rykten om att genmodifierade grödors frön inte kan användas för att sa nästkommande ar, men detta gällde at minstone inte i detta fallet. Dock hade denna gen börjat sprida sig till ogräset, och en ny typ av genmodifiering behövdes för att bara sojan skulle överleva giftbesprutningen. Precis som virus och bakterier blir resistenta mot mediciner blir alltsa ogräset resistent mot giftet, pa grund av att dennya genen sprids vidare. Alltsa tas nya genmodifikationer ständigt fram, för att bönderna ska ha ett försprang mot ogräset.

Själva arbetet med att sa var inte sa komplicerat, en person kör traktorn, och en (eller tva eller tre, med svenska ögon var de klart överbemannade, fast de tyckte de inte själva) satt bak pa själva maskinen med utsädet, och kontrollerar när utsädet och gödningen är slut och maste fyllas pa.

Pa söndag kväll lämnar jag Tapejara. Jag tar först en buss till Porto Alegre som är framme tidigt pa morgonen, och sedan pa mandag flyger jag till Fortaleza. Pa lördag är den stora oktoberfesten här, som folk har pratat om ända sedan jag kom hit. Förberedelserna är i full gang, och det pratas mycket om de traditionella tyska maträtterna, danserna och kläderna (som jag inte känner till nagot av). Medlemmarna i den lutherska kyrkan här utgörs till stor del av tyskättlingar, sa det är en viktig fest för de familjer som jag umgas mest med. Ibland känns det som att tyskättlingarna här känner sig mer tyska än de "riktiga" tyskarna verkar göra. Detta kan tydligen ocksa leda til problem, prästen berättade om att det är väldigt svart för personer utan tysk bakgrund att känna sig som en del av församlingslivet, för att de inte är involverade i tyskättlingarnas kulturella arv pa samma sätt. Da den lutherska krkan är väldigt liten i denna del av regionen skulle det vara väldigt bra för dem att fa n fler medlemmar, men här är lutheransk bibeltolkning förknippat med tysk kultur. Jag funderar nu pa om det finns ett liknande förhallande i kyrkan hemma i Sverige, om det är svart för utomstaende att ta del av kyrkoaktiviteterna och bli en naturlig del av församlingen. Ingen lätt fraga direkt...

Indianer?

I gar var jag och prästen ute i en församling langt ut pa landsbygden. Deta var i ett omrade dar befolkningen har minskat kraftigt under den senaste tiden, for att manga flyttar in till stader istallet for att bo kvar. Det var valdigt ensligt och langt till affarer och dyligt, sa jag har full forstaelse for denna trend. Vi hade en lite massa dar med 8 kvinnor som dok upp, och de visade oss lite av omgivningen. Det roligaste tyckte jag markligt nog var att se kyrkogarden, som var valdigt fin och lite annorlunda ocksa mot vad jag ar van vid. Later kanske lite tragiskt att det var det roligaste, men kyrkan och kyrkogarden lag langs en grusvag tillsynes helt utslangd i ingenstans. Jag pratade lite med kvinnorna och de sa att de bodde flera kilometer bort at olika hall. En gang i manaden kom prasten dit. Lutherska kyrkan ar valdigt liten i det har omradet, och darfor maste en prast ansvara for ett valdigt stort omrade. Det ar dock inget konstigt med sma kyrkor i detta land, jag har fatt hora att i Tapejara dar jag ar nu (ca 20000 invanare) finns det 23 olika sorters kristna kyrkor, de flesta pingstkyrkor med valdigt fa medlemmar dock. For att en person ska kunna kalla sig prast kravs ingen utbildning, vilket har lett till att "praster" utan utbildning har skapat nya trossamfund pa manga hall i brasilien. I den lutherska kyrkan jag ar med nu (IECLB) fungerar det inte sa, alla praster maste studera teologi, och prasten har klagar pa att dessa praster utan utbildning forstor prastyrkets rykte i brasilien. Dock diskuteras det nya lagforslag i Brasilien nu, som ska leda till att for att en person ska fa skapa ett nytt trossamfund kravs det att denne har studerat teologi at minstone tva ar.

Pa vagen tillbaka besokte vi kort ett indianreservat i narheten av Tapejara. Det var verkligen inte en positiv syn. Den ursprungliga indiankuolturen syntes inte till nagonstans, omradet sag bara ut som en valdigt fattig by, det marktes inte att den befolkades av indianer pa annat satt an att ms sag det pa deras utseende. Manga personer har i Tapejara ogillar indianreservatet valdigt mycket. De sager att de hyr ut marken de har fatt tilldelad till vita jordbrukare (vilket ar olagligt, deras mark ska de anvanda sjalva) och later foretag skovla skogen. De anses inte arbeta utan leva pa bidrag fran staten. Manga tycker att det ar valdigt orattvist, eftersom dessa indianer inte langre beter sig som ursprungliga indianer, men anda kan leva pa sitt namn som indianer.Dessutom forsoker e i domstol utoka sitt land sa att det inkluderar nastan hela Tapejara, inte sa populart har direkt. Prasten var valdigt noga med att poangtera att det finns manga platser dar relationerna med indianerna fungerar battre, och dar de ocksa lever enligt sin ursprungliga kultur, hoppas att jag nagon gang far mojlighet att besoka en sadan by.

Till sist vill jag ocksa lagga upp nagra bilder pa den cirkusarbetare som fick flest roster i parlamentsvalet. Han ar tydligen kand fran ett humorprogram pa tv. Har foljer nagra bilder jag tog pa honom nar detta program visades.

I förra veckan bodde jag i tre dagar hos en annan familj, i Ibiaça, liten stad som bara är nagra kilometer fran Tapejara. Pappan i familjen är jordbrukare, sa jag fick följa med honom och se hur det fungerar pa ett brasilianskt jordbruk. Tillsammans med sina fyra bröder ägde han 10000 hektar mark, sa det var inget litet jordbruk direkt. Allt verkade fungera ungefär som i Sverige, deras maskiner verkade moderna och dyra. De odlade vete, majs och soja, tva skördar om aret. Vete och odlas pa vintern och soja pa sommaren. Har tyvarr glömt hur det var med majsen... Inte sa konstigt att Europa har svart att konkurrera prismässigt med sydligare lander, när de kan skörda mycket oftare. Familjen hade ocksa anställda som hjälpte dem, men de var ocksa själva ute pa falten och arbetade.

vete

nyligen skördad majs

Bondgard, men inte den jag var pa. Denna besökte jag med prästen

Landskapet är inte helt uppodlat, trots den bördiga jorden. Jag fick reda pa att detta är pa grund av att staten har bestämt att varje markagare maste lata 20% av marken vara skogsbevuxen, trots att det inte är eknomiskt försvarbart. En sadan gräns finns i hela landet, men andelen skog är storre längre norrut, i Amazonas ska 80% av marken vara skogsbevuxen. Problemet är bara att Amazonas är for stort for att regeringen ska ha koll pa vad som försigar dar. Hur som helst fick det mig att tänka pa att vi där hemma i södra Skane odlar upp i stort sett all mark där det är ekonomiskt lönsamt och och samtidigt pratar om att man agerar ansvarslöst i Brasilien när skogen avverkas där. Inte helt genomtänkt kanske...

Under var utflykt fick jag ocksa höra om vad bonden tyckte om de jordlösas rörelse i Brasilien, organisationen som arbetar for att fattiga marklösa bönder ska fa ta över övergivna markomraden och starta egna jordbruk där. Enligt denna bonde var de hur som helst dagdrivare som hade fatt mark av regeringen alldeles for enkelt, inte orkade bry sig om att odla pa den och levde pa bidrag fran regeringen som de fick i vilket fall som helst. Dessutom anklagade han dem för stöld i deras ladugardar som fanns lite här och var pa landsbygden, deras mark var utspridd över ett stort omrade. Hade gärna pratat med de som hade fatt mark genom de jordlösas rörelse ocksa, men det kandes inte som att det var läge att fraga om det direkt.

Jag umgicks ocksa en del med sönerna i familjen och deras polare. Det var kul, första kvällen var vi hemma hos en kille och at mat och snackade skit (de hade manga fragor till mig förstas. Jag börjar bli lite trött pa de vanligaste, hur lange jag är i Brasilien och vilka stallen jag besökt och ska besöka, samt fragor om hur kallt det är i Sverige) och andra kvällen var vi ute pa en enkel restaurang. Alla är väldigt trevliga, nästan märkligt trevliga och glada att jag är där. Undrar om de beter sig sa mot alla besökare eller om det bara är för att jag kommer fran ett för dem i stort sett okänt och därför spännande land. Svart att veta.

Killarna i Ibiaça. Tjejerna ville inte va med pa fotot av nagon anledning.

I parlamentsvalet som var nyligen fick en cirkusanställd och tillika analfabet flest röster av alla kanditater, efter att ha gjort uttalandet att han inte hade en aning om vad parlamentsledarmoter gör, men att han skulle berätta det för folket om han blev vald. Sa kan det tydligen ga om folket är trött pa de vanliga kandidaterna och det ar obligatoriskt att rösta...



Lite fler bilder fran Tapejara



ännu en vecka fylld av händelser

Under den senaste tiden har jag kommit in lite mer i livet här i Tapejara. Jag börjar känna en del folk här, det är ju en liten stad sa jag är lite av en kändis, mycket tack vare radioprogrammet som jag deltog i.

I söndags var det val här i Brasilien, och prästen är skriven i en annan liten stad här i Rio Grande do Sul, som heter Tres de maio. Staden ligger bara fem mil fran den argentinska gränsen, men Argentina är ända inte sa omtyckt där, precis som här i Tapejara och i São Leopoldo. Det verkar finnas en stor rivalitet länderna enellan, och de dar här argentinahistorier ungefär som vi har norgehistorier hemma. Valet är en väldigt stor grej här, det har varit vansinnigt mycket reklam pa tv och skyltar laängs vägkanterna. Det är obligatoriskt att rösta, och i detta val röstade de till president, tva senatorer och guvenör över delstat om jag har förstatt det rätt. Prestdentvalet är inte helt klart än, det gar till en andra omgang mellan Lulas efterträdare Dilma och högerpartiets kandidat, eftersom ingen fick över 50% av rösterna i den första omgangen, där fler kandidater fran andra partier var med. Manga här i Brasilien är väldigt trötta pa politiker, och räknar med att de alla är korrupta och bara vill komma at makten för att berika sig själva. Förtroendet för politikerna är alltsa lagt, kanske med all rätt.

Idag har jag varit pa en skola och presenterat Sverige för 16-17 aringar där. Det var kul, folk här vet nästan inget om Sverige. Men nu har jag visat lite bilder fran bade norr och söder, och berättat om kalla vintrar, skolsystem där man gar i skolan bade för-och eftermiddag (det gör man inte här), att Sverige inte har nagon president, men har en kung utan nagon egentlig makt och en massa grejer till. Dessutom var jag ju tvungen att visa nagra fina bilder pa Malmö FF och förklara för dem att det är sveriges bästa fotbollslag. Vilken klubb man hejar pa här är väldigt viktigt och nagot som berättas tidigt när folkträffas för första gangen. Jag har dock inte funnit nagra sympatier med nagot lag här i Brasilien än...

Igreja Evangélica de Confissão Luterana no Brasil

Det har nu gatt en tid sedan mitt senaste inlägg, hade egentligen tänkt skriva tidigare, men av nagon anledning gick det inte att logga in pa blogspot fran min värdsfamiljs dator...

I fredags kväll var jag med pa en bibelstudiegrupp i kyrkan i Tapejara. Fungerade ungefär som hemma, vi läste psaltarsalm 19, och alla fick välja ut den vers som talade mest till ensjälv. Gudstjänst var det i lördags kväll och söndags morse. Pa lördagskvällen kom ca 30- 40 pers till kyrkan i Tapeijara, men pa söndagsmorgonen kom bara 4 pers. Da var dock gudstjänsten i en mindre by i närheten, och prästen hade förvarnat mig att det skulle komma lite folk pa grund av begravningen som var i samma kyrka dagen innan. Det räcker tydligen gott och väl att ga pa gudstjänst en gang om veckan här.

En av mina fördomar om kyrkolivet i Brasilien var att gudstjänsterna här var roligare, livligare med mer rörelse, mer musik och mindre stelt sitta ner- sta upp som det är i Sverige. Det stämmer tyvärr inte alls in pa de tva kyrkor som jag har firat gudstjänst i hittills (fast det finns ju manga kvar). Det känns precis som i Sverige, fast det spelas inga instrument till sjungandet, och jag har märkt nu att det faktiskt gör stor skillnad. Prästen här säger att han upmanat församlingen att hitta nagon som kan spela, men att de inte orkar bry sig.

I söndags var jag dessutom med pa ett seminarium i Passo Fundo som handlade om ungdomarnas roll i den lutherska kyrkan. Pa detta möte sprack min andra fördom. Jag akte hit med tanken att eftersom 95% av brassarna säger sig tro pa gud, sa är det naturligt att ga i kyrkan da och da. Men pa detta möte fick jag höra att man i Brasilien har samma problem som i Sverige men att fa ungdommar att engagera sig i kyrkan. Och inte nog med det, det är enligt uppgift fran ungdommarna i kyrkan ocksa klassat som töntigt att ga dit. Har väldigt svart att första hur detta hänger ihop, men det är vad de sa i alla fall, och alla pa mötet kände redan till detta och tog det som ett faktum.

prästmötet jag var med pa. Här diskuterar vi fragor om förlatelse och dricker mate

Nu är jag pa en kurs i en annan liten stad som jag just nu glömt namnet pa, där en massa präster har samlats för att ga en kurs i stresshantering och far höra att det är viktigt att ägna sig at fysisk träning regelbundet. Jag hedrade detta budskap genom att spela fotboll med nagra av prästerna efter eftermiddagspasset, men de var klart bättre än jag, ganska pinsamt...

Programa de índio

Jag har nu lyckligt kommit fram till Tapejara (inte Getulio Vargas, men städerna ligger at minstone i samma församling) och fatt ett nytt tillfälligt hem hos en mycket trevlig familj här. Jag anlände pa kvällen den 21, och blev da hämtad i Getúlio Vargas av pappan i familjen och prästen i församlingen. Det är en ny församling, skapad av lutheraner som har flyttat hit nyligen. Därför finns inte sa manga medlemmar i kyrkan här, prösten uppskattade det till 200 medlemmar här i Tapejara, en stad med ca 20000 invanare.

Igar följed jag med prästen och kyrkoherden pa en biltur i församlingen, som rymmer sju städer men bara har tva präster. De hade ärenden i tva andra städer, och när jag fragade vad vi skulle göra fick jag lite skämtsamt höra att det var ett "programa de índio", indianprogram, dvs ett program eller arbete för att ¨bista indianerna i Brasilien pa nagot vis. Det innebär att det är en väldigt trakig och seg aktivitet, uttrycket betyder alltsa att indianderna inte far nagot vidare roligt mottagande här i Brasilien. Jag tyckte det lät kul att fa se omgivningarna här, även om det askade, vilket det hade gjort ända sedan jag kom hit kvällen före. Dock visade det sig att pastorn som fällde uttalandet hade haft mer rätt än han själv visste om, för i utkanten av staden Erechim gick den gamla fiaten som kyrkan har som tjänstebil sönder, och vi fick sitta i den i ösregnet och vänta pa en bergningsbil. Det tog nagra timmar innan problemet var löst och vi kunde aka tillbaka till Tapejara i samma bil som vi akte iväg med, men det var ända en intressant upplevelse. Alla tar det lungt och stressar inte upp stg i onödan här, och det planeras inte sa mycket i förväg. Ganska skönt och avslappnat, men det kan ocksa vara irriterande när folk inte dyker upp i tid, jag har inte vant mig vid detta än...

Idag har jag medverkat i ett radioprogram, pappan i familjen som jag bor hos jobbar pa en radiostation, och när jag och prästen dök upp där kom en anställd fram och ville göra ett program med oss. Jag fick berätta lite varför jag är här och lite vad jag ska göra här ocksa. Det kändes väldigt kul och visar pa den väldigt trevliga och välkomnande inställning som folk har här när jag träffar dem. Idag har jag och prästen ocksa akt runt i staden och hälsat pa olika församlingsmedlemmar. I varje hem bjuder folk pa nagot att äta, och pa en dryck som är typisk för Rio Grande do Soul och Uruguay, som heter Mate, eller Chimarao. Tva helt olika namn för samma sak. Det är ursprungligen en dryck som indianerna här drack när européerna kom, men som har adopterats fullständigt av samhället här. Pa varje möte och under varje besök hemma hos nagon tror jag denna dryck har förekommit.

Här där jag är nu äger kyrkan hemmen som de anställda bor i. Församlingen har bara tva präster, och inga diakoner, församlingspedagoger eller liknande (som jag har förstatt det, kanske säger för mycket nu...) Verksamheten bestar av gudstjänster, konfirmationsundervisning, hembesök hos församlingsmedlemmarna, samt presentationer av kyrkan i olika sammanhang. Pa lördag kommer jag antagligen medverka pa ett sadant tillfälle, sa efter det vet jag förhoppningsvis mer. Dessutom finns det tid för folk att komma hen till prästerna och prata. Ett sant tillfälle var det i eftermiddags, men ingen kom. Prästen skylled pa att det regnade. Jag tror pa honom, för här verkar inte folk vilja ga utanför ytterdörren om det duggregnar lite ute. Märkligt...

Nu sitter jag pa radiostationen, brevid hon som gjorde intervjuen, medan hon klipper ihop radioprogrammet. Jag kan nog skriva igen ganska snart, har lite mer fritid här än i São Leopoldo.

Det finns osthyvlar även i Brasilien

Nu har jag varit i Brasilien tio dagar, och förutom att jag har lärt mig hur man skriver ä och ö pa ett brasilianskt tangentbord, har jag även lärt mig en hel del om landet Brasilien. Vi har under förmiddagarna haft portugisiskalektioner, och pa eftermiddagarna gjort intressanta studiebesök. Till exempel har vi varit i en favela och besökt människor som lever pa att plocka upp folks sopor, ta med dem till deras "atervinningsstation" och där sortera dem. Sedan säljer de plast, papper etc. för sig, vilket gar till atervinning. Den lutherska kyrkan stödjer dessa personer, och den organisation de har skapat ekonomiskt. Sa fort vi sa att vi var ifran Sverige sa han av de somm jobbade där att det maste vara som att leva i paradiset, och när jag svarade att vi faktiskt ocksa har problem i varat samhälle, sa tror jag inte att det riktigt gick fram.

Att vara utlänning här är ganska roligt (i alla fall för oss). När vi gar pa stan ser inte folk att vi är utlänningar, det är sa manga tyskättlingar här som ser ut precis som vi. Men när vi börjar prata med folk tycker de att det är jättekul att träffa oss. Det är i alla fall vad de säger. Jag har börjat misstänka att det finns en hel del saker som man ite gillar med Europa här nere, men vet inte riktigt vad än. Mannen som jobbade med soporna var tydligast med detta, da han sade att vi i Europa var hycklare som skryter om vart fina miljöarbete, men exporterar vart giftiga avfall till exempelvis Brasilien, där det bränns. Pa sa sätt ser det i statistiken ut som att vi europeer beter oss bätter mot miljön än vad vi kanske gör i verkligheten. Människorna i sig är som hemma alltsa. Och det finns osthyvlar i Brasilien ocksa, allt är inte sa annorlunda som man kan tro ( i alla fall har jag fatt höra att det är nagot unikt för oss svenskar) och även om folk i allmänhet kanske är lite mer öppna och pratglada här, sa är det ända ingen större skillnad.

Vi ska pa ett mote ikväll, sa jag kan inte skriva längre nu. Hoppas att jag har mer tid över i Getulio Vargas, och att jag kan lägga upp foton därifran ocksa!

De forsta dagarna



<>

min första vy av Porto Alegre


Jag har nu anlant till brasilien och kommit lite till ratta. Flygresan hit gick i stort sett bra, det enda problemet var att strejkande fransman hindrade vart plan att lyfta fran London nar vi skulle till São Paulo (vad fransmannen har att gora med det forstar jag inte) sa vi missade vart plan till Porto Alegre. Men vi fick nya biljetter av TAM airways nar vi kom till São Paulo sa vi kom fram, om an ca 6 timmar forsenade. Val framme visade det sig att jag har oroat mig for vistelsen har i onadan, alla ar valdigt trevliga och hjalpsamma. Det ar tre persomer som turas om att "ta hand" om oss och de ar alla mycket trevliga och roliga.



Programmet under de tva veckrna har i São Leopoldo (forort till Porto Alegre) ar ganska valfyllt, sa jag vet inte hur ofta jag kommer att ha tid att skriva. Pa formiddagarna har vi undervisning i portugisiska, av en svenskattling som bor har nere. Eftermiddagarna ar lite mer varierade. Igar besokte vi den lutherska kyrkans hogkvarter i Brasilien, vilket finns i Porto Alegre, och dar vi fick halsa pa en massa personer som jobbade dar och berattade vad de gjorde. Sa som jag forstar det verkar arbetsomradena och organisationen likna den i Sverige ganska mycket. Vi fick ocksa se deras kyrka, och jag hoppas att jag ska lyckas lagga upp bilder pa hur den ser ut snart. Darefter gick vi en promenad pa stan. Porto Alegre ar en spannande stad tycker jag, den ser ganska sliten ut, men samtidigt finns det gott om hoghus och exlusiva affarer, sa det ar en stor blandning pa levnadsstandarden i staden. Denna eftermiddag har vi fatt delta pa ett mote med ungdomsrepresentanter fran kyrkans alla olika "stift". Vi har sjungit psalmer, bytt presenter och haft det trevligt. Jag tror att den seriosa delen av artbetet gors nu, nar vi fran Sverige ar lediga... Jag gav bort en nyckelringsbricka med MFF-emblem pa (hon som fick den tyckte det var jattekul nar jag hade forklarat vad det var). Sjalv fick jag tva pennor och en kylskapsmagnet. Inte sa spannande...



lutherska kyrkan i Porto Alegre



Det som har varit mest overraskande positivt enligt mig ar att jag har ganska latt att forsa vad folk sager, bara men ber dem att tala langsamt forstar jag det masta, och det hander ibland att jag klarar av att tjuvlyssna pa folk nar de talar med varandra. Bara i utbildningssyfte forstass...

Vadret har ar som bra Svenskt sommarvader, drygt 20 grader och sol, men alla har tycker att det ar kallt. Fast de gar i alla fall runt med bara t-shirt. Markligt, de vet inte vad kallt innebar...

Tillagg: gick inta att lagga upp bilder av nagon anledning.

100930: lyckade lägga upp lite bilder, men det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig.

Upptakt i Härnösand

Nu sitter jag på mitt rum i Sidas anläggning i Härnösand och tänker tillbaka på veckan som gått. Sedan den 23:e augusti har jag och 67 andra personer gått en praktikantkurs här som ska förbereda oss på vad som komma skall när vi skickas ut i världen på olika uppdrag av olika organisationer. Det är många olika ämnen som har tagits upp, till exempel demokrati, vad som krävs för att ett land ska vara demokratiskt, biståndspolitik och  miljöfrågor. Vi har även fått diskutera vad vi skulle göra om vi skulle hamna i olika svårigheter, och dessutom fått höra om en massa tråkiga saker som har hänt volontärer och biståndsarbetare tidigare, vilket gjorde oss lite oroliga. Men det bästa hittills var när jag igår kväll fick veta var i Brasilien som jag ska vara. Efter de två första veckorna i Porto Alegre som är fyllda med en språkkurs och en kurs i ekumenik så kommer jag åka till Getulio Vargas. Efter att ha tittat på Google Earth vet jag nu att det är en liten stad i inlandet i delstaten Rio Grande do Soul, alltså den sydligaste delstaten där även Porto Alegre ligger. Staden ligger cirka 25 mil nord nordväst om Porto Alegre, ute på den Brasilianska landsbygden, och har ca 16000 invånare.

Den 25:e oktober ska jag åka till min andra värdfamilj. Den finns i staden Fortaleza i nordöstra Brasilien, mer än 300 mil ifrån Getulio vargas. Det är Brasiliens femte största stad med 2,5 miljoner invånare, så det kan nog bli en helt annorlunda upplevelse jämfört med den första tiden i Getulio Vargas. De tre andra som jag åker till Brasilien kommer att skickas till andra platser så väl ute hos värdfamiljerna kommer jag att vara "ensam", alltså inte med någon jag känner tidigare. Detta känns lite nervöst, men också otroligt spännande. den tredje september åker jag hem från Härnösand, och avreser till Brasilien den sjunde september. Det börjar komma riktigt nära nu!

Spänningen stiger

Det börjar närma sig min resa till Brasilien nu. Ända sedan jag bestämde mig för att ansöka om en plats i utbytesprogrammet Ung i den världsvida kyrkan någon gång i höstas har jag gått och funderat på hur det skulle kunna vara att åka till Brasilien, men nu börjar det närma sig på riktigt! När jag sökte stipendiet visste jag egentligen inte så mycket om vad resan innehåller, det var mest tanken att komma iväg till ett helt annat land och hamna i ett helt nytt sammanhang som lockade. Anledningen till att jag helst ville åka till Brasilien kan jag egentligen inte riktigt svara på, men ändå var det självklart för mig att söka Brasilien i första hand. Av någon anledning har jag alltid fascinerats av just Brasilien, och det började för så länge sedan att jag nästan har glömt varför. Jag skulle dock tro att det mest beror på den häftiga naturen och de grymt bra fotbollsspelarna. Jag minns till exempel att jag hejade stenhårt på Brasilien redan i VM 1998 då jag bara var åtta år, och gick ut i trädgården och grät när det var uppenbart att de skulle förlora finalen.

Ung i den världsvida kyrkan är ett utbytesprogram hos Svenska Kyrkan, som på våren tar emot deltagare ifrån olika länder och på hösten skickar ut egna medlemmar till olika länder världen över. Detta året kommer sammanlagt tolv svenska stipendiater skickas till Tanzania, Costa Rica och förstås Brasilien. I juni var jag på en förberedande kurs i Sigtuna där jag träffade de andra stipendiaterna, och fick reda på lite mer om vad som väntar oss när vi kommer fram. Det tydligaste budskapet var dock att ingen riktigt vet vad vi kommer att utsättas för väl på plats, antagligen inte familjerna som ska ta emot oss heller. Det jag vet är att jag den 7:e september ska flyga till Porto Alegre tillsammans med de tre andra stipendiaterna, Samuel, Elin och Julia. Väl där kommer vi att få gå en språkkurs i en eller två veckor, och därefter kommer vi att skickas ut till troligtvis helt olika församlingar tillhörande den lutherska kyrkan i Brasilien. Var i Brasilien vi kommer hamna får vi troligtvis inte reda på förrån vi är framme i Porto Alegre. Väl ute i församlingen verkar det som att det till stor del är upp till oss själva att göra något bra av resan, vi kommer själva få försöka hänga med på  olika aktiviteter, både i och utanför kyrkans regi. Dessutom har vi fått lite skrivuppgifter, men i stort sett handlar det om att vi deltagare i tre månader får komma ut i världen, möta nya människor och få svar på de frågor som vi bär med oss ut.  En helt fantastisk möjlighet alltså att få se det land som jag så länge har drömt om!