Jag har nu lyckligt kommit fram till Tapejara (inte Getulio Vargas, men städerna ligger at minstone i samma församling) och fatt ett nytt tillfälligt hem hos en mycket trevlig familj här. Jag anlände pa kvällen den 21, och blev da hämtad i Getúlio Vargas av pappan i familjen och prästen i församlingen. Det är en ny församling, skapad av lutheraner som har flyttat hit nyligen. Därför finns inte sa manga medlemmar i kyrkan här, prösten uppskattade det till 200 medlemmar här i Tapejara, en stad med ca 20000 invanare.
Igar följed jag med prästen och kyrkoherden pa en biltur i församlingen, som rymmer sju städer men bara har tva präster. De hade ärenden i tva andra städer, och när jag fragade vad vi skulle göra fick jag lite skämtsamt höra att det var ett "programa de índio", indianprogram, dvs ett program eller arbete för att ¨bista indianerna i Brasilien pa nagot vis. Det innebär att det är en väldigt trakig och seg aktivitet, uttrycket betyder alltsa att indianderna inte far nagot vidare roligt mottagande här i Brasilien. Jag tyckte det lät kul att fa se omgivningarna här, även om det askade, vilket det hade gjort ända sedan jag kom hit kvällen före. Dock visade det sig att pastorn som fällde uttalandet hade haft mer rätt än han själv visste om, för i utkanten av staden Erechim gick den gamla fiaten som kyrkan har som tjänstebil sönder, och vi fick sitta i den i ösregnet och vänta pa en bergningsbil. Det tog nagra timmar innan problemet var löst och vi kunde aka tillbaka till Tapejara i samma bil som vi akte iväg med, men det var ända en intressant upplevelse. Alla tar det lungt och stressar inte upp stg i onödan här, och det planeras inte sa mycket i förväg. Ganska skönt och avslappnat, men det kan ocksa vara irriterande när folk inte dyker upp i tid, jag har inte vant mig vid detta än...
Idag har jag medverkat i ett radioprogram, pappan i familjen som jag bor hos jobbar pa en radiostation, och när jag och prästen dök upp där kom en anställd fram och ville göra ett program med oss. Jag fick berätta lite varför jag är här och lite vad jag ska göra här ocksa. Det kändes väldigt kul och visar pa den väldigt trevliga och välkomnande inställning som folk har här när jag träffar dem. Idag har jag och prästen ocksa akt runt i staden och hälsat pa olika församlingsmedlemmar. I varje hem bjuder folk pa nagot att äta, och pa en dryck som är typisk för Rio Grande do Soul och Uruguay, som heter Mate, eller Chimarao. Tva helt olika namn för samma sak. Det är ursprungligen en dryck som indianerna här drack när européerna kom, men som har adopterats fullständigt av samhället här. Pa varje möte och under varje besök hemma hos nagon tror jag denna dryck har förekommit.
Här där jag är nu äger kyrkan hemmen som de anställda bor i. Församlingen har bara tva präster, och inga diakoner, församlingspedagoger eller liknande (som jag har förstatt det, kanske säger för mycket nu...) Verksamheten bestar av gudstjänster, konfirmationsundervisning, hembesök hos församlingsmedlemmarna, samt presentationer av kyrkan i olika sammanhang. Pa lördag kommer jag antagligen medverka pa ett sadant tillfälle, sa efter det vet jag förhoppningsvis mer. Dessutom finns det tid för folk att komma hen till prästerna och prata. Ett sant tillfälle var det i eftermiddags, men ingen kom. Prästen skylled pa att det regnade. Jag tror pa honom, för här verkar inte folk vilja ga utanför ytterdörren om det duggregnar lite ute. Märkligt...
Nu sitter jag pa radiostationen, brevid hon som gjorde intervjuen, medan hon klipper ihop radioprogrammet. Jag kan nog skriva igen ganska snart, har lite mer fritid här än i São Leopoldo.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar