Igreja Evangélica de Confissão Luterana no Brasil

Det har nu gatt en tid sedan mitt senaste inlägg, hade egentligen tänkt skriva tidigare, men av nagon anledning gick det inte att logga in pa blogspot fran min värdsfamiljs dator...

I fredags kväll var jag med pa en bibelstudiegrupp i kyrkan i Tapejara. Fungerade ungefär som hemma, vi läste psaltarsalm 19, och alla fick välja ut den vers som talade mest till ensjälv. Gudstjänst var det i lördags kväll och söndags morse. Pa lördagskvällen kom ca 30- 40 pers till kyrkan i Tapeijara, men pa söndagsmorgonen kom bara 4 pers. Da var dock gudstjänsten i en mindre by i närheten, och prästen hade förvarnat mig att det skulle komma lite folk pa grund av begravningen som var i samma kyrka dagen innan. Det räcker tydligen gott och väl att ga pa gudstjänst en gang om veckan här.

En av mina fördomar om kyrkolivet i Brasilien var att gudstjänsterna här var roligare, livligare med mer rörelse, mer musik och mindre stelt sitta ner- sta upp som det är i Sverige. Det stämmer tyvärr inte alls in pa de tva kyrkor som jag har firat gudstjänst i hittills (fast det finns ju manga kvar). Det känns precis som i Sverige, fast det spelas inga instrument till sjungandet, och jag har märkt nu att det faktiskt gör stor skillnad. Prästen här säger att han upmanat församlingen att hitta nagon som kan spela, men att de inte orkar bry sig.

I söndags var jag dessutom med pa ett seminarium i Passo Fundo som handlade om ungdomarnas roll i den lutherska kyrkan. Pa detta möte sprack min andra fördom. Jag akte hit med tanken att eftersom 95% av brassarna säger sig tro pa gud, sa är det naturligt att ga i kyrkan da och da. Men pa detta möte fick jag höra att man i Brasilien har samma problem som i Sverige men att fa ungdommar att engagera sig i kyrkan. Och inte nog med det, det är enligt uppgift fran ungdommarna i kyrkan ocksa klassat som töntigt att ga dit. Har väldigt svart att första hur detta hänger ihop, men det är vad de sa i alla fall, och alla pa mötet kände redan till detta och tog det som ett faktum.

prästmötet jag var med pa. Här diskuterar vi fragor om förlatelse och dricker mate

Nu är jag pa en kurs i en annan liten stad som jag just nu glömt namnet pa, där en massa präster har samlats för att ga en kurs i stresshantering och far höra att det är viktigt att ägna sig at fysisk träning regelbundet. Jag hedrade detta budskap genom att spela fotboll med nagra av prästerna efter eftermiddagspasset, men de var klart bättre än jag, ganska pinsamt...

Programa de índio

Jag har nu lyckligt kommit fram till Tapejara (inte Getulio Vargas, men städerna ligger at minstone i samma församling) och fatt ett nytt tillfälligt hem hos en mycket trevlig familj här. Jag anlände pa kvällen den 21, och blev da hämtad i Getúlio Vargas av pappan i familjen och prästen i församlingen. Det är en ny församling, skapad av lutheraner som har flyttat hit nyligen. Därför finns inte sa manga medlemmar i kyrkan här, prösten uppskattade det till 200 medlemmar här i Tapejara, en stad med ca 20000 invanare.

Igar följed jag med prästen och kyrkoherden pa en biltur i församlingen, som rymmer sju städer men bara har tva präster. De hade ärenden i tva andra städer, och när jag fragade vad vi skulle göra fick jag lite skämtsamt höra att det var ett "programa de índio", indianprogram, dvs ett program eller arbete för att ¨bista indianerna i Brasilien pa nagot vis. Det innebär att det är en väldigt trakig och seg aktivitet, uttrycket betyder alltsa att indianderna inte far nagot vidare roligt mottagande här i Brasilien. Jag tyckte det lät kul att fa se omgivningarna här, även om det askade, vilket det hade gjort ända sedan jag kom hit kvällen före. Dock visade det sig att pastorn som fällde uttalandet hade haft mer rätt än han själv visste om, för i utkanten av staden Erechim gick den gamla fiaten som kyrkan har som tjänstebil sönder, och vi fick sitta i den i ösregnet och vänta pa en bergningsbil. Det tog nagra timmar innan problemet var löst och vi kunde aka tillbaka till Tapejara i samma bil som vi akte iväg med, men det var ända en intressant upplevelse. Alla tar det lungt och stressar inte upp stg i onödan här, och det planeras inte sa mycket i förväg. Ganska skönt och avslappnat, men det kan ocksa vara irriterande när folk inte dyker upp i tid, jag har inte vant mig vid detta än...

Idag har jag medverkat i ett radioprogram, pappan i familjen som jag bor hos jobbar pa en radiostation, och när jag och prästen dök upp där kom en anställd fram och ville göra ett program med oss. Jag fick berätta lite varför jag är här och lite vad jag ska göra här ocksa. Det kändes väldigt kul och visar pa den väldigt trevliga och välkomnande inställning som folk har här när jag träffar dem. Idag har jag och prästen ocksa akt runt i staden och hälsat pa olika församlingsmedlemmar. I varje hem bjuder folk pa nagot att äta, och pa en dryck som är typisk för Rio Grande do Soul och Uruguay, som heter Mate, eller Chimarao. Tva helt olika namn för samma sak. Det är ursprungligen en dryck som indianerna här drack när européerna kom, men som har adopterats fullständigt av samhället här. Pa varje möte och under varje besök hemma hos nagon tror jag denna dryck har förekommit.

Här där jag är nu äger kyrkan hemmen som de anställda bor i. Församlingen har bara tva präster, och inga diakoner, församlingspedagoger eller liknande (som jag har förstatt det, kanske säger för mycket nu...) Verksamheten bestar av gudstjänster, konfirmationsundervisning, hembesök hos församlingsmedlemmarna, samt presentationer av kyrkan i olika sammanhang. Pa lördag kommer jag antagligen medverka pa ett sadant tillfälle, sa efter det vet jag förhoppningsvis mer. Dessutom finns det tid för folk att komma hen till prästerna och prata. Ett sant tillfälle var det i eftermiddags, men ingen kom. Prästen skylled pa att det regnade. Jag tror pa honom, för här verkar inte folk vilja ga utanför ytterdörren om det duggregnar lite ute. Märkligt...

Nu sitter jag pa radiostationen, brevid hon som gjorde intervjuen, medan hon klipper ihop radioprogrammet. Jag kan nog skriva igen ganska snart, har lite mer fritid här än i São Leopoldo.

Det finns osthyvlar även i Brasilien

Nu har jag varit i Brasilien tio dagar, och förutom att jag har lärt mig hur man skriver ä och ö pa ett brasilianskt tangentbord, har jag även lärt mig en hel del om landet Brasilien. Vi har under förmiddagarna haft portugisiskalektioner, och pa eftermiddagarna gjort intressanta studiebesök. Till exempel har vi varit i en favela och besökt människor som lever pa att plocka upp folks sopor, ta med dem till deras "atervinningsstation" och där sortera dem. Sedan säljer de plast, papper etc. för sig, vilket gar till atervinning. Den lutherska kyrkan stödjer dessa personer, och den organisation de har skapat ekonomiskt. Sa fort vi sa att vi var ifran Sverige sa han av de somm jobbade där att det maste vara som att leva i paradiset, och när jag svarade att vi faktiskt ocksa har problem i varat samhälle, sa tror jag inte att det riktigt gick fram.

Att vara utlänning här är ganska roligt (i alla fall för oss). När vi gar pa stan ser inte folk att vi är utlänningar, det är sa manga tyskättlingar här som ser ut precis som vi. Men när vi börjar prata med folk tycker de att det är jättekul att träffa oss. Det är i alla fall vad de säger. Jag har börjat misstänka att det finns en hel del saker som man ite gillar med Europa här nere, men vet inte riktigt vad än. Mannen som jobbade med soporna var tydligast med detta, da han sade att vi i Europa var hycklare som skryter om vart fina miljöarbete, men exporterar vart giftiga avfall till exempelvis Brasilien, där det bränns. Pa sa sätt ser det i statistiken ut som att vi europeer beter oss bätter mot miljön än vad vi kanske gör i verkligheten. Människorna i sig är som hemma alltsa. Och det finns osthyvlar i Brasilien ocksa, allt är inte sa annorlunda som man kan tro ( i alla fall har jag fatt höra att det är nagot unikt för oss svenskar) och även om folk i allmänhet kanske är lite mer öppna och pratglada här, sa är det ända ingen större skillnad.

Vi ska pa ett mote ikväll, sa jag kan inte skriva längre nu. Hoppas att jag har mer tid över i Getulio Vargas, och att jag kan lägga upp foton därifran ocksa!

De forsta dagarna



<>

min första vy av Porto Alegre


Jag har nu anlant till brasilien och kommit lite till ratta. Flygresan hit gick i stort sett bra, det enda problemet var att strejkande fransman hindrade vart plan att lyfta fran London nar vi skulle till São Paulo (vad fransmannen har att gora med det forstar jag inte) sa vi missade vart plan till Porto Alegre. Men vi fick nya biljetter av TAM airways nar vi kom till São Paulo sa vi kom fram, om an ca 6 timmar forsenade. Val framme visade det sig att jag har oroat mig for vistelsen har i onadan, alla ar valdigt trevliga och hjalpsamma. Det ar tre persomer som turas om att "ta hand" om oss och de ar alla mycket trevliga och roliga.



Programmet under de tva veckrna har i São Leopoldo (forort till Porto Alegre) ar ganska valfyllt, sa jag vet inte hur ofta jag kommer att ha tid att skriva. Pa formiddagarna har vi undervisning i portugisiska, av en svenskattling som bor har nere. Eftermiddagarna ar lite mer varierade. Igar besokte vi den lutherska kyrkans hogkvarter i Brasilien, vilket finns i Porto Alegre, och dar vi fick halsa pa en massa personer som jobbade dar och berattade vad de gjorde. Sa som jag forstar det verkar arbetsomradena och organisationen likna den i Sverige ganska mycket. Vi fick ocksa se deras kyrka, och jag hoppas att jag ska lyckas lagga upp bilder pa hur den ser ut snart. Darefter gick vi en promenad pa stan. Porto Alegre ar en spannande stad tycker jag, den ser ganska sliten ut, men samtidigt finns det gott om hoghus och exlusiva affarer, sa det ar en stor blandning pa levnadsstandarden i staden. Denna eftermiddag har vi fatt delta pa ett mote med ungdomsrepresentanter fran kyrkans alla olika "stift". Vi har sjungit psalmer, bytt presenter och haft det trevligt. Jag tror att den seriosa delen av artbetet gors nu, nar vi fran Sverige ar lediga... Jag gav bort en nyckelringsbricka med MFF-emblem pa (hon som fick den tyckte det var jattekul nar jag hade forklarat vad det var). Sjalv fick jag tva pennor och en kylskapsmagnet. Inte sa spannande...



lutherska kyrkan i Porto Alegre



Det som har varit mest overraskande positivt enligt mig ar att jag har ganska latt att forsa vad folk sager, bara men ber dem att tala langsamt forstar jag det masta, och det hander ibland att jag klarar av att tjuvlyssna pa folk nar de talar med varandra. Bara i utbildningssyfte forstass...

Vadret har ar som bra Svenskt sommarvader, drygt 20 grader och sol, men alla har tycker att det ar kallt. Fast de gar i alla fall runt med bara t-shirt. Markligt, de vet inte vad kallt innebar...

Tillagg: gick inta att lagga upp bilder av nagon anledning.

100930: lyckade lägga upp lite bilder, men det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig.