Ett valdigt annorlunda liv

Nu har jag bott i det fattiga omradet i totalt sett trygt en vecka. Och jag maste saga att jag ar valdigt imopnerad och aven nagot forvanad over hur jag har blivit mottagen. Familjen jag har bott hos, som bestar av en mamma och hennes sju ar gamla son, lever pa lite mer an motsvarande 1000kr i manaden. Dit kom jag, och blev bjuden pa allt. Maste erkanna att det  kandes lite jobbigt i borjan. Speciellt nar jag fick sova i husets enda sang, och det var inte okej att tacka nej.

Men aven om personerna dar hade daliga ekonomiska forutsattningar i livet, sa forstod jag att de hade nagot annat, som vi kanske saknar dar jag bor. Nar vaggen som ursprungligen var tackt med murbruk skulle malas om tex, var kvinnan verkligen inte ensam med arbetet. Forutom att jag var dar och hjalpte till, dok aven nagra grannar upp ett tag, och hjalpte till nagra timmar. En fjortonarig kille som bor pa samma gata kom dit efter att skolan hade slutat strax innan 12, och jobbade till 7-8 tiden pa kvallen. Nar jag fragade honom varfor han gjorde det, sa svarade han bara att hon hade bett honom att hjalpa till. Inte mer med det. Varfor fungerar det inte sa hemma i min ort dar jag bor? Ar det over huvud taget onskvart att ha en sadan relation till sina grannar, eller skulle det inte fungera i Sverige, dar folk verkar vara uppbokade med valdigt manga andra saker alltsom oftast, och inte har mojlighet att boka in grannens staketmalning i kalendern tex? Jag har mycket att fundera pa...