Spänningen stiger

Det börjar närma sig min resa till Brasilien nu. Ända sedan jag bestämde mig för att ansöka om en plats i utbytesprogrammet Ung i den världsvida kyrkan någon gång i höstas har jag gått och funderat på hur det skulle kunna vara att åka till Brasilien, men nu börjar det närma sig på riktigt! När jag sökte stipendiet visste jag egentligen inte så mycket om vad resan innehåller, det var mest tanken att komma iväg till ett helt annat land och hamna i ett helt nytt sammanhang som lockade. Anledningen till att jag helst ville åka till Brasilien kan jag egentligen inte riktigt svara på, men ändå var det självklart för mig att söka Brasilien i första hand. Av någon anledning har jag alltid fascinerats av just Brasilien, och det började för så länge sedan att jag nästan har glömt varför. Jag skulle dock tro att det mest beror på den häftiga naturen och de grymt bra fotbollsspelarna. Jag minns till exempel att jag hejade stenhårt på Brasilien redan i VM 1998 då jag bara var åtta år, och gick ut i trädgården och grät när det var uppenbart att de skulle förlora finalen.

Ung i den världsvida kyrkan är ett utbytesprogram hos Svenska Kyrkan, som på våren tar emot deltagare ifrån olika länder och på hösten skickar ut egna medlemmar till olika länder världen över. Detta året kommer sammanlagt tolv svenska stipendiater skickas till Tanzania, Costa Rica och förstås Brasilien. I juni var jag på en förberedande kurs i Sigtuna där jag träffade de andra stipendiaterna, och fick reda på lite mer om vad som väntar oss när vi kommer fram. Det tydligaste budskapet var dock att ingen riktigt vet vad vi kommer att utsättas för väl på plats, antagligen inte familjerna som ska ta emot oss heller. Det jag vet är att jag den 7:e september ska flyga till Porto Alegre tillsammans med de tre andra stipendiaterna, Samuel, Elin och Julia. Väl där kommer vi att få gå en språkkurs i en eller två veckor, och därefter kommer vi att skickas ut till troligtvis helt olika församlingar tillhörande den lutherska kyrkan i Brasilien. Var i Brasilien vi kommer hamna får vi troligtvis inte reda på förrån vi är framme i Porto Alegre. Väl ute i församlingen verkar det som att det till stor del är upp till oss själva att göra något bra av resan, vi kommer själva få försöka hänga med på  olika aktiviteter, både i och utanför kyrkans regi. Dessutom har vi fått lite skrivuppgifter, men i stort sett handlar det om att vi deltagare i tre månader får komma ut i världen, möta nya människor och få svar på de frågor som vi bär med oss ut.  En helt fantastisk möjlighet alltså att få se det land som jag så länge har drömt om!